Jag vill börja med en ursäkt till alla er som drabbas av den mörka sidan av mig, tänker främst på min älskade vän/partner/lekkamrat/älskare…
Vill fördriva demonerna, kasta ut dem i ljuset så att de förlorar lite av sin makt. Jag vill sluta skada mig själv och dem jag älskar.
Denna nattens historia börjar på en, med majoritetens mått mätt, ganska lyckad fest; eftersom jag också vill få vara med, eftersom jag vill bli älskad av er, följde jag med dit.
Mitt minne av det hela är ett suddigt landskap som påminner om helvetet i filmen Constantine, skuggfigurer rör sig i mitt minne, allt bakom en gråaktig dimma av bokstäver som inte bildar ord. Bokstäverna är alla de ljud jag inte kunde sortera, alla konversationer jag inte hörde. Annars när någon talar spelas det dem säger upp som en film, jag ser allt som bilder, men då konversationerna drunknar i ljudet av 20 talet andra konversationer förvandlas allt till oljud.
Det hade varit okej om det inte hade varit för de gräsliga känslor, de mörka tankar, som väcks inom mig. Alla var glada, jag hatade dem för de. Jag kände mig så ensam och utanför, utan någon direkt önskan att ta mig in, jag ville att allt skulle vara på ett sätt jag begriper, ett sätt jag mår bra av.
Har aldrig gillat kalas/fester och dylikt, ibland får jag för mig att det beror på att jag, min sociala fobi till trotts, vill få mer uppmärksamhet än man kan få i en sådan grupp. Troligtvis är det en av anledningarna men det är inte den enda anledningen; jag har svårt för att skifta mitt egna fokus från en person till en annan så snabbt som det krävs på en sån tillställning, jag avskyr att prata om ytliga saker med främlingar, ogillar att folk verkar tro att dem har rätt att invadera mina tankar, avskyr att mina tankar blir om möjligt ännu långsammare… så många små program som körs på högvarv, onödiga och livsnödvändiga.
Konstigt nog känner jag mig också mer pressad av alla förväntningar kring hur man ska bete sig på en sån tillställning än vad jag gör i en mer formell stelbent situation. Kanske för att där är det ett större mått av improvisation, reglerna är mer dolda, det finns inte en mall att följa.
Det värst av allt är att all min förvirring, allt det hat och förakt som kommer där ur finner inget vettigt utlopp —> att jag vill skada mig själv fysiskt, låter bli det men vräker över en del av all min smärta på den älskade människan som bara ville väl, som försökte ge oss båda en trevlig kväll.
Fått en ökad förståelse för de som fruktar andras livsval, jag känner mig attackerad av majoritetens val! Känner det som att deras val tvingar mig att välja samma sak. Men en viktig sak här: Jag vet att det är för att jag är rädd, jag vet att det inte är logiskt att tänka som jag gör en natt som denna.
Är rädd för er, för utan kärlek vet jag inte hur jag ska kunna leva, jag är rädd för att bli hånad, rädd för att åter igen hamna där jag var för länge länge sedan. Tycks inte kunna släppa den erfarenhet skolan gett mig, jag ser den hela tiden återupprepas i både stort och smått… jag vet att dem talar om mig ibland, jag vet att jag då och då beter mig som om jag vore galen och att det inte är lätt att acceptera. Vill lära mig hantera det, hantera att folk talar, vill kunna förstå att det ni säger inte är en absolut sann bild av era tankar, en evig oföränderlig åsikt.
Det fanns mycket mer att säga, men mitt i alla ord försvann det. Är för otålig för att orka vänta på det, nu överlämnar jag dessa tankar till nätet.
men sova är det nog inte tal om på ett bra tag, väldigt uppe i varv och kreativ.
