Vill fördriva demonerna, kasta ut dem i ljuset så att de förlorar lite av sin makt. Jag vill sluta skada mig själv och dem jag älskar.

Denna nattens historia börjar på en, med majoritetens mått mätt, ganska lyckad fest; eftersom jag också vill få vara med, eftersom jag vill bli älskad av er, följde jag med dit.
Mitt minne av det hela är ett suddigt landskap som påminner om helvetet i filmen Constantine, skuggfigurer rör sig i mitt minne, allt bakom en gråaktig dimma av bokstäver som inte bildar ord. Bokstäverna är alla de ljud jag inte kunde sortera, alla konversationer jag inte hörde. Annars när någon talar spelas det dem säger upp som en film, jag ser allt som bilder, men då konversationerna drunknar i ljudet av 20 talet andra konversationer förvandlas allt till oljud.
Det hade varit okej om det inte hade varit för de gräsliga känslor, de mörka tankar, som väcks inom mig. Alla var glada, jag hatade dem för de. Jag kände mig så ensam och utanför, utan någon direkt önskan att ta mig in, jag ville att allt skulle vara på ett sätt jag begriper, ett sätt jag mår bra av.
Har aldrig gillat kalas/fester och dylikt, ibland får jag för mig att det beror på att jag, min sociala fobi till trotts, vill få mer uppmärksamhet än man kan få i en sådan grupp. Troligtvis är det en av anledningarna men det är inte den enda anledningen; jag har svårt för att skifta mitt egna fokus från en person till en annan så snabbt som det krävs på en sån tillställning, jag avskyr att prata om ytliga saker med främlingar, ogillar att folk verkar tro att dem har rätt att invadera mina tankar, avskyr att mina tankar blir om möjligt ännu långsammare… så många små program som körs på högvarv, onödiga och livsnödvändiga.
Konstigt nog känner jag mig också mer pressad av alla förväntningar kring hur man ska bete sig på en sån tillställning än vad jag gör i en mer formell stelbent situation. Kanske för att där är det ett större mått av improvisation, reglerna är mer dolda, det finns inte en mall att följa.

Det värst av allt är att all min förvirring, allt det hat och förakt som kommer där ur finner inget vettigt utlopp —> att jag vill skada mig själv fysiskt, låter bli det men vräker över en del av all min smärta på den älskade människan som bara ville väl, som försökte ge oss båda en trevlig kväll.

Fått en ökad förståelse för de som fruktar andras livsval, jag känner mig attackerad av majoritetens val! Känner det som att deras val tvingar mig att välja samma sak. Men en viktig sak här: Jag vet att det är för att jag är rädd, jag vet att det inte är logiskt att tänka som jag gör en natt som denna.

Är rädd för er, för utan kärlek vet jag inte hur jag ska kunna leva, jag är rädd för att bli hånad, rädd för att åter igen hamna där jag var för länge länge sedan. Tycks inte kunna släppa den erfarenhet skolan gett mig, jag ser den hela tiden återupprepas i både stort och smått… jag vet att dem talar om mig ibland, jag vet att jag då och då beter mig som om jag vore galen och att det inte är lätt att acceptera. Vill lära mig hantera det, hantera att folk talar, vill kunna förstå att det ni säger inte är en absolut sann bild av era tankar, en evig oföränderlig åsikt.

Det fanns mycket mer att säga, men mitt i alla ord försvann det. Är för otålig för att orka vänta på det, nu överlämnar jag dessa tankar till nätet.

Inte så mycket till inlägg, är som sagt var uppslukad av inrednings drömmar och halvt borta av trötthet men sova är det nog inte tal om på ett bra tag,  väldigt uppe i varv och kreativ.

(orelaterad notis: Förhandsgranskade inlägget, skrollade ner till slutet på sidan och såg vad som stod skrivet brevid ”skicka kommentar” knappen ”You are the author of this post”; mycket bra att dem påminner än sådär…)

antal deltagare: 0

På de inofficiella tv-spels kvällarna spelas politiskt inkorrekta spel med en massa halvnakna kvinnor och män som slår på varandra med eller utan vapen. Jag är den stolta ägaren av dessa spel och till nästa gång ska vi höja ribban och hyra in ett x-box för att kunna spela Dead or Alive Beach Volleyball. För de av er som inte har spelat spelet så kan jag avslöja att det handlar väldigt lite om volleyboll och väldigt mycket om att kolla på tjejer i bikini, spela på kasino och köpa badkläder.
Tror att antalet deltagare den kvällen kommer att slå rekord.

Så att vara politiskt korrekt efterfrågas inte alltid och lönar sig inte jämt.
Har en önskan om  att fler kunde sluta upp med att vara politiskt korrekta hela tiden, det är ju så förbannat trist och intetsägande att låtsas hålla med om en massa dumheter som dikterats av någon slags självutnämnd elit.
Men alla som skulle säga hemska saker om hbtq, handikappade, invandrare och de stackars hjälplösa kvinnorna?
Personligen vill jag helst veta vart jag har mina fiender. Det känns bättre att folk ska kunna säga vad de tänker och känner, annars kommer förlegade inställningar, hat och missnöje gro under ytan; då kommer de enda personerna som man diskuterar politiskt inkorrekta tankar med vara de som håller med. Är inte det farligare än att någon känner sig kränkt av ett uttalande? Det är då man täcker över och utestänger ljus som mögel växer bäst.

Nä, nu ska jag stänga stänga ner webbläsaren och beundra den nakna Dita von Teese som pryder data skrivbordet. Till en viss I-B, jag ser inte på porr men gärna erotik och att jag skippar porren beror endast på att den tråkar ut mig. Skulle ha sagt det till dig den där gången…

Eftersom FRA inte verkar lämna ut uppgifterna om mitt tillstånd får jag göra det: jag är åter igen inne i en period då jag sörjer min diagnos, känner mig sönderstressad av det berg av oavslutade saker jag bör ta tag i och detta tillsammans med det allmänna tillståndet i världen gör att framtidsutsikterna känns mörka —> dyster, nere, deppig.

Så nu vet ni det. Hälsa galna katter från mig och tugga lite på någon ni tycker om, själv ska jag sova.

Men med åren har jag kommit till insikt om att dem inte kommer att lämna mig ifred. Första gången jag röstade hade jag ingen koll på vilka alternativa partier det fanns, det enda jag visste var att jag ogillade högern mer än vänstern. Så det blev en röst på ett vänsterorienterat parti, något som aldrig skulle få min röst idag.
Nu har jag lite gått tillbaka till där jag kom ifrån, i de flesta frågorna struntar jag i vem som regerar eftersom dem är lika illa men på olika punkter. Det finns egentligen bara en fråga som verkligen engagerar mig, frågan om rätten till ett skyddat privatliv.
Det finns alltså bara ett alternativ inom svensk politik för en sådan som mig…

Jag är stolt medlem i Piratpartiet och det utan att få allergiska utslag

Registrering av brevduvor, lagstadgad sändare på de samma samt en ny myndighet som ansvarar för att fånga in och kontrollera så att inga oregistrerade duvor bär på meddelanden.

Detta skulle dessutom skapa en massa jobbtillfällen, även tex de neurologiskt handikappade och pensionärer bör kunna syselsättas genom denna sattsning…

Mår väldigt dåligt då jag tänker på det, själv är jag 3 gånger oönskad i ett sånt samhälle dem tycks sträva efter; Handikappad, Bisexuell och Trans person. Förutom att vara oönskad i ett sånt scenario känner jag mig också berövad min valfrihet, som HBT (Handikappad Bisexuell Trans person) upplever jag att det inte kan vara så värst konservativ, inte oförstående inför andras val av livsstil mm
Känner mig tvingad att vara Liberal
Någon påpekade en gång att jag visst har ett val, men hur ska jag kunna välja något annat? Jag vill bli accepterad eller lämnad ifred, hur kan jag då ge mig på andra? Vill inte att någon annan ska diktera hur jag ska leva mitt liv, hur ska jag då med gott samvete kunna arbeta för att mina värderingar ska vara de gällande?
Jo, jag har valt detta, men jag gillar inte att valet känns tvingat. Hoppas att jag hade valt det om jag hade haft mera frihet… kanske flera skulle behöva minskad valfrihet?

På senaste tiden har en hel del saker och ett antal människor fått mig att känna ett innre tvång att på något sätt försöka förmedla vissa tankar och iakttagelser, vissa åsikter och livserfarenheter.
Har inte modet och orken att diskutera med en massa människor ute i den så kallade verkligheten, ansikte mot ansikte, internet känns säkrare.  En viss anonymitet ger det skydd jag behöver för att finna modet.

Jag planerar att tala om:

• Om HBTQ, utan akademiska kunskaper i ämnet, bara mina egna och mina vänners erfarenheter.
• Om politik, för att det inte längre verkar vara ett alternativ att inte engagera sig .
• Min egna erfarenhet av det psyk har valt att diagnostisera som Asperger

Samt om annat mögel som växer i mitt sinne